Det här inlägget handlar om vad du behöver tänka på när du handlar tyg (och andra hantverksmaterial) på marknader, i butiker och över nätet. Hade jag skrivit en artikel för någon kvällstidning så hade inlägget givetvis fått heta “Så undviker du att bli lurad- här är fällorna” men eftersom jag utgår från att de allra flesta försäljare faktiskt inte försöker lura mig så får vi nöja oss med en ärligare titel.

En siden/syntetblandning är lite tåligare och mycket billigare än rent siden, det här ska bli lösärmar.

Även om de allra allra flesta tygförsäljare, marknadsåkare och butiker är ärliga och gör sitt bästa för att ge kunderna en bra service, kan det ändå hända att du kommer hem med en bunt tyg och upptäcker att det inte var det bästa köpet i ditt liv… Så här är några bra tips:

• Se alltid över produkten du köper. Hela produkten. Så köper du 10 meter tyg så ska du alltså be om att få titta på de 10 metrarna i lugn och ro, gärna innan de klipps men absolut innan de packas.

På marknader kanske det är dåligt med plats och säljaren vill hjälpa fler, men det är också här risken är som störst att hitta skadade tyger. Tygrullarna packas upp och ner, fraktas runt och kan skadas i hanteringen, hänger tygerna ute i solen länge kan de blekas ojämnt, och om det har varit fuktigt kan de till och med börja mögla (de flesta väverier idag anti-mögelbehandlar sina textilier med kemikalier innan transport). Det kan också finnas fel på tyget sedan produktion, såsom vävfel, hål, ojämn färgning eller liknande. När du väl har kommit hem med tyget kan det vara svårt att bevisa vem som gjort en reva i det eller lagt det ute i solen så det blivit flammigt, så regeln är att alltid titta innan du lämnar marknadsståndet eller affären. Är tyget skadat ska säljaren klippa bort biten, eller erbjuda dig en rejäl rabatt om du kan tänka dig att köpa med skadan.

• Vad är det för material i tygerna?

Idag finns det många seriösa återförsäljare på den svenska marknaden som säljer fina ylletyger i 100% ull, men tyvärr finns det lika många som har sisådär-ungefär-bara-ull-i-tygerna. Flera tyghandlare (Ohlssons tyger exempelvis) räknar också tyger med 90-100 % ull som rena ulltyger, och dessa tyger saknar ofta specifikation på exakt ullmängd trots att det står 100% ull på etiketten.

Om du är ute efter ylletyger i ren ull så kan du bränntesta tyget genom att dra loss ett par trådar från tyget, se till att få med både varp och inslag (trådar som går både vågrät och lodrät i tyget) och sedan bränna dessa med hjälp av tändare eller tändsticka. Ren ull brinner dåligt och förkolnar, medan en inblandning av plastfibrer gör att tråden smälter, och det bildas en hård klump i änden.

Det är också skillnad på “ren ny ull” och “ull”, eftersom ullfibrer kan återvinnas och vävas in i nya tyger. Det är i och för sig bra med ett återvinningstänk, men ullen förlorar mycket av sina bra egenskaper då den behandlas med värme, färg och kemikalier ett varv till, och det blir svårare att garantera att det inte kommer med andra fibrer eller plaster. “Ren ny ull” kommer alltid direkt från djur utan att först ha använts som något annat.

• Hur ska jag veta vad som är en bra kvalitet på ull?

Olika djurraser och arter ger olika kvaliteter på ull, och ullen från ett och samma djur sorteras i olika kvaliteter. Kort sagt, så är det stor skillnad på ull och ull i kvalitet. Om man inte är sådär riktigt nördig på ullsorter så är det väldigt svårt att se skillnaderna på det vävda tyget och kunna namnge dessa, men du kanske känner igen namnen merino, alpacka och angora som är några vanliga sorter. Merino är en mjuk fårull, alpackaull kommer från alpackan och angora från angorakaniner eller getter. Vanligast i garner, och det ger en produkt som är mjuk och full av lyster. I ulltyger så är det vanligast med fårull, som ibland blandas med merinoull för att ge ett finare tyg (som också är en fårull, men producenter namnger ofta bara den exklusivaste sortens ull).

Som tur är behöver du inte bli något ullproffs för att hitta igen bra tyger, utan du kan istället känna på kvaliteten. Ett bra tyg till kläder ska kännas jämt vävt och se slätt och fint ut, det får gärna vara bra fall (rulla ut lite av tyget och häng det snett över en bordskant till exempel) och om du skrynklar ihop ett bra ulltyg i handen ska det inte finnas veck kvar på tyget när du öppnar handen. Om du ska sy tajt åtsittande kläder så vill du ha ett tyg med lite stretch i, till exempel en tunnare ullkypert, medan mantlar, överrockar och liknande gärna får vara lite filtade och tjockare, då den filtade (tovade) ytan står emot regn och vind bättre. Tunna sommarklänningar i ull och slöjor ska ha ett riktigt tunt ulltyg med fint fall, gärna kypert, och med en bra kvalité så de inte noppar och luddar sig. Löst vävda tyger som ser lite “håriga” ut betyder att mycket av ullfibrerna är lösa, vilket gör att tyget lätt tovar sig och kan börja ludda (de små håren lossnar helt enkelt), men ett löst, luftigt tyg är bra på att hålla värmen som mellanlager.

Priset kan givetvis användas som en hjälp; bra ylletyger kostar mellan 200-300 kr/metern idag, medan tyger med återvunnen ull är billigare. Kläde och riktigt fina tygkvaliteter kan kosta upp emot 500-600 kr/metern. När tygaffärer säljer “äkta ulltyger” för 100 kr/metern eller billigare så är det dags att bli skeptisk och verkligen undersöka tyget. Priset på tyger följer både handel, valuta och råvarupriser och tyvärr har tyger blivit dyrare i Sverige de senaste åren.

• “Det här tyget är bra till allt!”

Nej, tyvärr. Inget tyg är så fantastiskt att det passar lika bra till sängfilt, yttermantel, finklänning och mjuk vinterskjorta. Generellt så vill du ha tunnare och jämt vävda tyger till kläder, kraftigare och gärna filtade till ytterplagg och tjocka, löst vävda tyger till filtar (se också ovan på kvaliteter). Vik ut tyget och titta på det, lägg det över bordet, häng det över kanten, håll det mot kroppen. Är det stickigt och kliar det? Hur är fallet? Kommer det bli stelt att ha på sig eller är det kanske för tunt för att ge stadga? Fundera, känn, prova innan du köper.

Handlar du istället över nätet så får du förlita dig till tygprover, handlarens rekommendationer samt informationen om tyget. Oftast finns info som hur många trådar/cm tyget är vävt av, och hur mycket det väger i gram/kvadratmeter. Ju fler trådar/cm desto finare vävt är tyget, och ju lättare det är desto tunnare är det.

• “Det är några konstiga hårstrån i mitt tyg?”

Precis som hästar som har hårrem och man/svans så har får olika hårtyper/kvaliteter och deras grövsta hår kallas täckhår medan den fluffiga delen kallas bottenull. Täckhåren sorteras oftast bort i tygindustrin eftersom de har en annan kvalitet, inte filtar sig och är svåra att färga. Några hår kommer nästan alltid med, och kan synas som små “hårstrån” främst i ljusa eller blekta tyger. Är det istället fråga om ett tyg med delar av återvunnen ull eller med blandade fibrer så kan stråna vara plastrester eller små hoptovade rester från den tidigare produktionen. Så hårstrå= naturligt, plaststrå= återvunnen ull med syntetfibrer är det generella tankesättet.

• Tuskaft, kypert, kamgarn och hemvävt

Fler konstiga ord? Tuskaft och kypert är två olika vävtekniker. Båda finns representerade i medeltida fyndmaterial, men jag får intrycket av att kypertvävda ulltyger var lite vanligare, medan nästan allt linne till skjortor, särkar och liknande vävdes i tuskaft. Kyperten ger ofta ett tyg med lite finare fall och mer stretch än tuskaften. Fiskbenskypert, spetskypert, gåsöga och diamantkypert är alla kypertvävar men i olika dekorativa mönster. Kamgarnsylle eller kamgarn är ett garn som är noggrant kammat så alla ullfibrer ligger åt samma håll, vilket ger en fin lyster och och vackert (och ofta dyrt) tyg.

Jag vet att du förstår vad ett hemvävt tyg är- men hur ser man skillnad? Ett hemvävt eller handvävt tyg saknar ofta stadkant, och om sådan finns består den av några hopbuntade varptrådar (trådar som går längs med tygets längd) i kanten som inslaget ligger runt. Stadkanten ger stadga till tygets kant så denna blir jämnare och mer hållbar, men ett handvävt tyg har sällan en lika rak stadkant som ett maskinvävt tyg, utan man kan se att inslaget dragits åt lite olika hårt. I tyget kan det finnas små skiftningar där vävbommen slagit hårdare och lösare vilket ger ett tyg som är något ojämnt tvärsöver, och små knutar visar var brustna trådar lagats (dessa trådar ska helst sys ner i den färdiga väven och syns då som små ojämnheter med till exempel dubbla trådar i korta sträckor). Idag hittar du främst grövre tyger och filtar som handvävda produkter på marknader då dessa går fortast att väva/meter och kan ge någon slags förtjänst. Räkna med betydligt dyrare meterpris, och ju tunnare och jämnare tyget är desto längre tid har det tagit att väva och desto mer kostar det oftast. Handvävda tyger är också (nästan) alltid smalare än maskinvävda eftersom en person ska kunna väva dem själv i en vävstol. 90-120 cm är vanligast, men givetvis finns det bredare och smalare också.

Tre nya tyger från årets medeltidsvecka ska bli nya vikingaplagg.