En snörnäbb är en liten metallkon som du trär på en rem för att få ett snyggt och praktiskt avslut.
Remmen blir lättare att trä genom snörhål och håller längre. Jag använder mina för att snöra klänningar och liknande tajta plagg, och H har en hel samling på knektdräkten. Du kan också ha ett snöre med en snörnäbb i varje ände, för att knyta ihop plagg eller plaggdelar, men till klänningar behöver jag bara en näbb eftersom de snörs från samma håll hela tiden.
När jag snör klänningarna så brukar jag göra en spiralsnörning runt genom alla hål. Längst ned har jag en knut eller ögla som hindrar snodden att glida upp genom hålen. När jag snör upp klänningen så brukar jag oftast knyta upp knuten längst ner och dra igenom snodden genom hålen, men ibland snör jag upp klänningen uppifrån genom att trä tillbaka snörnäbben genom hålen. Mitt tips är att inte snöra upp klänningen genom att dra snörnäbben baklänges genom hålen eftersom både hål och fästningen till snörnäbben slits snabbare då.
Spiralsnörning verkar vara den vanligaste typen av snörning under medeltiden. Hålen sitter inte i jämna par, utan lite diagonalt så att snodden drar jämnt. Klänningen snörs med en snodd, runt hela vägen nerifrån och upp. På vissa bilder kan man se snörningen på insidan genom glipan, eller så är klänningen helt snörd och du ser bara snörningen på utsidan.
Högst upp och längst ned sitter hålen parallellt med varandra för att få ett jämt avslut. Jag brukar också snöra det sista snörhålsparet två gånger för att göra snörningen stabil och låsa den. Oftast behöver jag inte knyta den då, annat än med en enkel löpögla. Det gör det enkelt att få upp snörningen igen även om den blivit fuktig eller det är mörkt och svårt att se, vilket jag var tacksam över under Visby.
Längst ner är snodden knuten med en knut eller en löpögla. Om jag inte behöver dra igenom snodden för att att få av mig klänningen knyter jag den med en dubbelknut.
Om du gör en riktigt lång snodd så behöver den inte dras bort från hålen, utan du kan få av dig klänningen genom att fördela snodden mellan hålen så den blir nog lös att dra över huvudet. Det går åt mer snodd än man tänker sig; jag gjorde över 3 meter till den här klänningen som ett experiment. Det går bra att dra den över huvudet, men frågan är om det inte går fortare och är mer historiskt att helt enkelt snöra om den varje dag?
Ett problem med snörnäbbar som finns att köpa idag är att de sällan passar med de snörhål som jag syr, de känns alltid lite för stora och klumpiga. Att sätta fast snörnäbben på remmen är också ett kapitel för sig; oavsett hur mycket det limmas, sys och knyts så har de en tendens att vilja lossna efter ett tag. De senaste snörnäbbarna jag köpte hade hål runt hela öppningen, det gör att de kan sys fast ordentligt. Efter den insikten gjorde jag två hål i mina hela snörnäbbar och kunde sedan sy fast remmarna i näbbarna. Då höll de bättre, men sömmen nöttes oftast upp först och näbben ramlade av. Typiskt…
Nu senast gjorde jag snörhålen i min gröna klänning så stora om jag ville ha dem, och inte så stora som snörnäbben behövde. Hålen såg finare ut och var bekväma att sy (ok, lite våld kanske användes) men jag funderade lite på var jag skulle få tag i nog små snörnäbbar. Lösningen blev att göra om de jag redan hade; genom att bända upp sidorna på snörnäbben så kunde jag stoppa i den slyngade snodden, och sedan vek jag in snörnäbbens sidor en åt gången. Den första veks ned mot snodden för att klämma fast den ordentligt, och den andra lades sedan omlott över så omkretsen på snörnäbben minskade. På slutet så använde jag inte hålen för att sy fast snodden eftersom den satt bra, utan jag vek istället metallkanten in mot snodden. Resultatet blev små metalltänder som biter in i snodden och håller fast den ytterligare. Förmodligen kommer de här metallpiggarna till slut skava av snodden, men det ska bli intressant att se om remmen håller längre tid nu!
En snodd utan synliga sömmar som kan skavas upp, med en smalare snörnäbb som enkelt glider genom hålen!
